Spelteori eller lita på sitt omdöme för en underlägsen spelare?

Spelteori är en teori som täcker allt från spel som poker till en applicering inom vetenskapliga områden. Det handlar om att finna en strategi som är optimal i ett läge där informationen är bristfällig eftersom vi inte känner till motståndarsidans plan. En applicering rör scenarier där det går att skapa nollsummespel där den enes vinst uppvägs av den andres förlust – allt går med andra ord jämt ut.

I poker kan en sådan situation inte minst handla om när en spelare drabbar samman med sin överman. Att då basera sitt spel på vad han tror är det bästa beslutet är ett misstag kontra möjligheten att tillämpa ett spel baserat på spelteori. Den sista meningen var förmodligen en aning kryptisk, men om någon är bekant med spelteori kanske klockorna börjat ringa.

Det är egentligen högst logisk att den underlägsne spelaren ofta riskerar göra ett felaktigt beslut genom att lita på sitt omdöme: instinkt, kunskap, känsla etcetera. Varför skulle den överlägsne spelaren göra ett drag som den sämre spelaren skulle uppfatta på ett sätt som är till dennes favör? I så fall vore han inte överlägsen den andre spelaren som vi här kallar för underlägsen.

I sin bok Pokerteori ägnar David Sklansky ett kapitel om spelteori och dess betydelse för pokerspelet. För att citera denne Sklansky är spelteori: ”i själva verket matematik som handlar om beslutsprocessen”.

I poker innebär detta i enkla ord: när du möter en klart bättre spelare gör du dig själv en otjänst genom att låta ditt omdöme ledsaga dig till ditt beslut. Den spelare du möter är redan på det klara hur du reagerar i olika situationer, han vet i förväg hur du troligtvis kommer att tolka en viss situation och på detta profiterar han genom att bluffa när du inte tror att en bluff är rimligt och inte bluffa när du tror att en bluff är mest rimligt.

De spelare som är underlägsna sin motståndare i poker och som använder sig av spelteori är lätträknade. De flesta saknar tillräcklig insikt om spelets natur för att tänka i dessa banor och många skulle ändå inte göra ”våld på sig själva” i den grad de överlät sitt beslutstagande till en utomstående teori.

När den underlägsne spelaren bör låta sitt beslut styras av sitt omdöme

Det går förstås inte att dra detta resonemang hela vägen till att den underlägsne spelaren ska agera motsatt vad han ursprungligen tänkt i alla lägen. Dessa är situation där styrkan på hans hand talar sitt tydliga språk eller där den överlägsna spelaren är begränsad i sina valmöjligheter på grund av att han exempelvis är shortstacked. Yttre omständigheter som dessa är givetvis att räkna in och sunt förnuft existerar trots allt också i poker.

När den underlägsne spelaren inte bör låta sitt beslut styras av sitt omdöme

Vi har redan diskuterat att den klart sämre spelaren ska avhålla sig från att lita på sitt omdöme, men vi ska avslutningsvis tydliggöra detta än mer. Låt säga att den underlägsna spelaren är en så kallas loose-passiv spelartyp och efter river-kortet gör den överlägsne spelaren en satsning som motsvarar 60% av potten. I denna situation frågar sig den sämre spelaren om han har den bästa handen. Vad han i stället borde fråga sig är: ”Vad räknar min motståndare med att jag kommer göra”?

Alltför många svaga spelare är i sitt beslutstagande upptagna med frågan om de har den bästa handen eller inte. De inser dock inte att om deras förmåga att göra en sådan värdering är sämre än motståndarens kommer de förmodligen fatta fel beslut.

Det som brukar kallas att ”spela spelaren” är en avgörande konstant i poker som de sämre spelarna ofta missar när de funderar över ett beslut. De tror att dess motståndare blott analyserat styrkan på sin hand och därefter gjort sin satsning. Men detta är inte allt och vid sidan av bristande kännedom av odds är okunskapen kring detta ett av de viktigaste skälen till varför den sämre spelaren i långa loppet donerar pengar till den bättre spelaren.